.

...Och ibland är jag rädd för att skriva om saker som känns. Men vi kom till en punkt - då vi inte längre förstod varandra. Jag gick åt ett håll och du var inte där. Du väntade på mig, och jag kom inte. I cirklar vandrade vi omkring såhär, men med den enda insikten i världen – att vi älskade varann. Det var därför vi fortsätte att vara med varandra, det var därför som cirkeln fortsätte att vara rund, och vägrade låta någon av oss gå.

Och en dag då släppte vi taget om varandras händer, och stängde varsina dörrar. Jag vaknar ibland mitt i natten och vet inte vilken sanning som är sann. Men jag har lärt mig att släppa taget. Se det försvinna i horisonten, märker ditt liv på håll. Men ditt liv - är inte mitt. I mitt gränsland bor bara jag. Hela min kropp i en enda rörelse, och alla förväntningar.  Förväntningar som jag själv bygger upp. Jag har gjort processen “som man gör”. Jag har ältat, tänkt, undrat, gråtit. Jag blundar och minns. All kärlek/Emma, något starkare än förr.