.

Att försvinna överallt
brukar ge lugn

Det var en helt vanlig natt då jag rastlöst gick upp ur sängen, slängde upp balkongdörren och släppte ut luften ur lungorna - tittade på den stjärnklara natthimlen. Memorerade varje penseldrag. Jag blundade och kunde fortfarande se stjärnorna på sin rätta plats, utföra samma magnifika mönster.

Jag kan inte skriva varken rakt eller rätt. Förändring, att försöka förstå vad som händer. Vill vända kroppen inåt väggen för att känna den trygghet man känner när man ligger mitt emellan. Att ta steg för steg, skapa fotspår, skapa något eget, få patent för sina tankar, tänka från höger till vänster och sen bara stanna till, hoppa så långt det går. Jag skickar sms till någon jag tycker om, som jag vet är på väg någonstans, jag får svaret att hon är framme. Fick samma fråga tillbaka, var är du? Jag svarade att jag inte vet var jag är. Platsen i själva letandet är inte alltid svaret. Man får sina lösa trådar, men sen måste man binda ihop allt själv, det är först då man märker.

Jag hamnade här. I ingenstans. Överallt. Svävande, men ändå helt fast