söndagskvällar.

På kvällarna andas jag ut på riktigt. Känner efter. Tänker efter. Slappnar av. Saker pulserar, det outtalade hörs som mest. Det är precis lika outtalat som att vi kommer att somna skedandes i hans säng morgon. På morgonen kysser han mig på pannan när vi skiljs åt. Ett outtalat löfte om att höras när vi hörs och synas när vi ses. Och jag vänder mig om i sängen och längtar till nästa gång. Så ler han sådär och tittar på mig som om han säger något som han egentligen inte får, vill, kan säga. Det är som att både veta och inte veta en hel sanning. Kan bara inte sortera det rätt.

De senaste åren har passerat medan jag har sett på.. oförmögen att agera, i ständig väntan på att det ska hända av sig självt. Tiden går, man kan inte stoppa den och man kan inte skynda på den heller. Känslan känns ungefär som första gången man vaknar upp från en dröm, en tanke - man vaknar upp och minns vad man drömt. Man minns inte sanningen, inte lögnen, eller något där emellan. En färglös, suddig och förvriden bild. Formbar, nära och drömskt. Att inte veta vad man ska känna, att inte försöka försöka och att känna hur det är att inte känna. Livet, känslorna, och närheten - alltid hinner ni ikapp mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0