.

Men det gick ju så bra. Sen kom typ allt emellan. Livet. Ibland går det inte att hitta ens tio minuter mellan ja, allt. Det finns dagar då jag längtar efter pensionen (eller i alla fall semester) och dessa dagar får jag panik och tänker så mycket, så snabbt, att jag blir alldeles matt. Matt och trött.

Jag är som mest nöjd med ett duntäcke, en film och en formbar sked att krypa in i. Enkelt så. Känner ingen trötthet i kroppen, snarare tvärtom, rastlösheten stryker längs mina väggar nästan varje kväll. Dock så känner jag mig på något sätt trött av alla krav som jag inte riktig har lust att uppfylla, men som man ändå liksom har på känn att man borde göra, för annars så händer något som utlöser något annat som är ännu större, och värre. Det kan vara småsaker, allt som borde göras, som jag inte känner lust inför. Som att träna till exempel. Jag har tappat bollen helt. Just så ordagrant. Jag kan inte träna längre om det inte är så att jag får springa efter en boll. Gymmet kändes nästan som ett hån, men så gör man det man någonstans vet att man måste göra och det känns bra. Idag blev det gym, och lusten att göra det igen infann sig nästan så fort jag klev in genom dörren, lusten att ställa mig på rullbandet och springa bort från alla tankar och måsten, om jag ska köpa den stora eller lilla soffan, om jag borde, om jag törs… Rullbandet fick mig att tänka om. Tänka mindre. Äntligen.

Livet fungerar väl lite så att när man hittar något man tycker om, då vill man göra det hela tiden. När man hittar någon man tycker om, då vill man känna hela tiden. Det later så enkelt. Så fortmbart. Så självklart. Självgående. Varför alla tankar, när så enkla saker har så enkla svar?

Och bland när någon frågar hur jag mår och jag svarar “Jag är bara så trött..” Vad jag egentligen är trött på, det är ordet trött. Trött på att planera allt själv, trött på att alla beslut jag tar, är beslut som jag själv kommer att få leva med, trött på att inte veta, trött på att vilja, men inte kunna. Men ofta då jag känner just såhär, brukar mina tankar rusa iväg till saker som är motsatser, saker som får mig att känna tvärtom. Och då menar jag faktiskt ‘saker’ så som inredning. Inredning är så enkelt egentligen. Om jag köper den här soffan och den här kistan, då, ja précis DÅ kommer lugnet…iallafall för en stund.

Här kommer lite bilder på hur mitt liv sett ut det senaste - genom Instagram;

'

Jag vet inte vad det är men jag gillar det. Jag gillar det så mycket. Jag är inmålad i ett hörn. Precis så som jag någonstans ville. Det som gör mig lycklig - kan jag se det? Vad gör man av något som känns men inte existerar? Allt är så kravlöst. Gränslöst. Det behöver inte uttalas, det räcker med det man ser. Och jag undrar, för man ser så mycket med vidöppna ögon, vad är det egentligen du ser?

Voices , so many within us
words , so many from us
precious is the sweetness
that flows
without a voice
with a voice
without a word
with a word
with a glimmer of softness
that comes from
an ocean of life
breaking into waves
within
a smile
that understands

Vackert och ont på samma gång.

The strength of a turnin' tide.
Oh the wind so soft, and my skin,
Yeah the sun so hot upon my side.

Oh lookin' out at this happiness
I searched for between the sheets,
Oh feelin' blind, I realize,
All I was searchin' for... was me.
Oh oh-oh, all I was searchin' for was me.

Hennes klänningar, hennes hår, allt!

Vissa människor får allt att verka så lätt. De sitter nära, utan att röra varandra, tindrar på ett så naturligt sätt. De pratar om resor och drömmar de gjorde förr och vill göra i framtiden, sedan tystnar dem och ler tillsammans - hemliga leenden och jag försvinner med blicken ut genom fönstret. Ensamdrömmar. Funderar på om jag går omkring och bär på ett tomrum, och om jag kan förändra att det känns så? Saknar mina längevänner. Saknar enkelheten, och framförallt deras små snälla hjärtan & leenden. Saknar dem så så så mycket.