.

Städar upp tillvaron lite & flyttar. Ni hittar mig här:

Just nu känns det som att jag sitter inne på tusen känslor. Känslor som yr omkring i hela kroppen, som gör mig helt matt. Jag skulle kunna lägga mig raklång på golvet och titta i taket i flera timmar utan att känna någon skillnad. Ungefär så. Matt, orkeslös och less, och på ett sätt väldigt ledsen. På något sätt så känns det som att alla känslor stannat där inne, för att jag inte haft någon att lägga dem på. När man bor själv, har man bara sig själv i sådana här stunder. Att ha en katt att mysa med, en vän i mobilen, en mamma för långt bort. Jag försöker bara göra allt rätt - få saker att synka, men på något sätt räcker det inte till. Människor vill alltid har mer - JAG vill alltid ha mer. Behöver avreagera mig med något, för någon, men för vem och hur? Behöver skrika och andas på samma gång. Ahhhh!

Behöver ta tag i denna blogg, men idag är det måndag och på måndagar gör man ingenting, tydligen. Om tre veckor är det jul och Småland väntar. Familj och längevänner. Kan inte beskriva hur mycket jag saknar dem! Ska bli fantastiskt att se deras glittrande leenden igen. OH. puss.

Livet mellan jobb och jobb? Just nu handlar det mest om jobb och att sedan mysa ner sig totalt med en mysig Maximus på magen och en varm chai-latte. Enkelt så. Slänger upp en bild på min fanstastiska brorsdotter.

På kvällarna andas jag ut på riktigt. Känner efter. Tänker efter. Slappnar av. Saker pulserar, det outtalade hörs som mest. Det är precis lika outtalat som att vi kommer att somna skedandes i hans säng morgon. På morgonen kysser han mig på pannan när vi skiljs åt. Ett outtalat löfte om att höras när vi hörs och synas när vi ses. Och jag vänder mig om i sängen och längtar till nästa gång. Så ler han sådär och tittar på mig som om han säger något som han egentligen inte får, vill, kan säga. Det är som att både veta och inte veta en hel sanning. Kan bara inte sortera det rätt.

De senaste åren har passerat medan jag har sett på.. oförmögen att agera, i ständig väntan på att det ska hända av sig självt. Tiden går, man kan inte stoppa den och man kan inte skynda på den heller. Känslan känns ungefär som första gången man vaknar upp från en dröm, en tanke - man vaknar upp och minns vad man drömt. Man minns inte sanningen, inte lögnen, eller något där emellan. En färglös, suddig och förvriden bild. Formbar, nära och drömskt. Att inte veta vad man ska känna, att inte försöka försöka och att känna hur det är att inte känna. Livet, känslorna, och närheten - alltid hinner ni ikapp mig.

"That which we want to change, we want to get rid of.”

James Hillman

Ikväll längtar jag massor, efter den där andra halvan.
Vill att pusselbitarna ska falla på plats.

Stressreaktioner både inne och ute. Måste våga lyssna inåt och säga ifrån, känna efter vilka förutsättningar som finns och göra det bästa, det bästa i stunden leder oftast framåt. Fallit in i vardagen så mycket att jag till och med längtar till soffan, att få komma hem, tända ljus och göra ingenting. Men när jag gör så, så undrar jag varför jag inte gör någonting. Tänker på saker jag går miste om, att jag inte lever ut fullt så mycket som jag kan. Och genom att inte göra det, blir jag som hamstern i hjulet, jagandes efter prestation, kickar och pressen av att göra det yttersta. Att bo i tryggheten - att lära sig bo i ovissheten - att våga lita på - att det är okej att sakta ner när stressen där ute, smiter in och gör så att det svämmar över. Jag måste börja lita mer på mig själv, att det som känns, är det som är.

The real world doesn't start when you leave high school or get a job. You have been in the real world your whole life. So go live it.

I'd like to give you the best of me, but there's always something in between.

Men det gick ju så bra. Sen kom typ allt emellan. Livet. Ibland går det inte att hitta ens tio minuter mellan ja, allt. Det finns dagar då jag längtar efter pensionen (eller i alla fall semester) och dessa dagar får jag panik och tänker så mycket, så snabbt, att jag blir alldeles matt. Matt och trött.

Jag är som mest nöjd med ett duntäcke, en film och en formbar sked att krypa in i. Enkelt så. Känner ingen trötthet i kroppen, snarare tvärtom, rastlösheten stryker längs mina väggar nästan varje kväll. Dock så känner jag mig på något sätt trött av alla krav som jag inte riktig har lust att uppfylla, men som man ändå liksom har på känn att man borde göra, för annars så händer något som utlöser något annat som är ännu större, och värre. Det kan vara småsaker, allt som borde göras, som jag inte känner lust inför. Som att träna till exempel. Jag har tappat bollen helt. Just så ordagrant. Jag kan inte träna längre om det inte är så att jag får springa efter en boll. Gymmet kändes nästan som ett hån, men så gör man det man någonstans vet att man måste göra och det känns bra. Idag blev det gym, och lusten att göra det igen infann sig nästan så fort jag klev in genom dörren, lusten att ställa mig på rullbandet och springa bort från alla tankar och måsten, om jag ska köpa den stora eller lilla soffan, om jag borde, om jag törs… Rullbandet fick mig att tänka om. Tänka mindre. Äntligen.

Livet fungerar väl lite så att när man hittar något man tycker om, då vill man göra det hela tiden. När man hittar någon man tycker om, då vill man känna hela tiden. Det later så enkelt. Så fortmbart. Så självklart. Självgående. Varför alla tankar, när så enkla saker har så enkla svar?

Och bland när någon frågar hur jag mår och jag svarar “Jag är bara så trött..” Vad jag egentligen är trött på, det är ordet trött. Trött på att planera allt själv, trött på att alla beslut jag tar, är beslut som jag själv kommer att få leva med, trött på att inte veta, trött på att vilja, men inte kunna. Men ofta då jag känner just såhär, brukar mina tankar rusa iväg till saker som är motsatser, saker som får mig att känna tvärtom. Och då menar jag faktiskt ‘saker’ så som inredning. Inredning är så enkelt egentligen. Om jag köper den här soffan och den här kistan, då, ja précis DÅ kommer lugnet…iallafall för en stund.