en söndag, på en måndag. Eller tvärtom, jag har ingen aning.
Och så finns det dagar som den här. Då våren inte alls känns på samma sätt. Eller då jag inte passar in i våren. Jag vet inte riktigt vad det är som blir fel - det blir bara fel. Rastlösa tankar jobbar så hårt att jag blir alldeles matt. Trött där jag går, trött där jag är. Men ändå finns så mycket vilja, så många önskningar, så enkla tankar. Det är bara en sådan dag då stegen inte orkar. Tårar rinner, och medan kryper fina Maximus tätt intill och värmer mitt lilla oroshjärta. På ett sätt vill jag att kvällen ska vara över, men samtidigt får den gärna hålla på så jag kan få ut allt som känns där inuti. Jag tänker om, jag tänker varför. Jag undrar varför något så litet kan kännas så mycket?
