.

...Och ibland är jag rädd för att skriva om saker som känns. Men vi kom till en punkt - då vi inte längre förstod varandra. Jag gick åt ett håll och du var inte där. Du väntade på mig, och jag kom inte. I cirklar vandrade vi omkring såhär, men med den enda insikten i världen – att vi älskade varann. Det var därför vi fortsätte att vara med varandra, det var därför som cirkeln fortsätte att vara rund, och vägrade låta någon av oss gå.

Och en dag då släppte vi taget om varandras händer, och stängde varsina dörrar. Jag vaknar ibland mitt i natten och vet inte vilken sanning som är sann. Men jag har lärt mig att släppa taget. Se det försvinna i horisonten, märker ditt liv på håll. Men ditt liv - är inte mitt. I mitt gränsland bor bara jag. Hela min kropp i en enda rörelse, och alla förväntningar.  Förväntningar som jag själv bygger upp. Jag har gjort processen “som man gör”. Jag har ältat, tänkt, undrat, gråtit. Jag blundar och minns. All kärlek/Emma, något starkare än förr.

Idag har ingenting varit jobbigt. Det var nästan så att jag stannade upp ett tag för att tänka varför saker kändes så bra, och varför dem känns just nu. Det är bara rätt tajming, that's all. Har tre dagar att se fram emot. Torsdag, fredag, och lördag.

Och jag somnar leende.

Hejdå Öland, familjen, småländskan, hejdå en liten del av mig själv. Vi ses snart igen. Jag kan inte komma på något vettigt att skriva ikväll, men saker börjar kännas så längesedan.

Det känns längesen jag var 17 år - men hur och när fyllde jag 26 - vad hände där emellan?

Längesen jag studsade den röda studsbollen framför mig på nyasfalterad väg en sommarkväll, längesen jag åkte inlines och skrapade knäna, längesen jag spelade fotboll på riktigt, längesen studentmössan vilade på min nyklippta lugg. Längesen jag kände våren så påtagligt nära, och längesen jag sov sked med den där känslan i magen. Längesen som...

...men ändå så är det så påtagligt nära...

Hur snygg är inte denna kvinna? Och underbar röst sen...

Sunshine is delicious
rain is refreshing
wind braces us up
snow is exhilarating
there is really no such thing as bad weather
only different kinds of good weather.

the street
the body
the key

life.

And the second you asked me to jump,
the second you said you adored me
You lost me.

Sunlight woke me this morning. Warmed pillows and whispered dawn.

I'm fading; and I fear I should fade softer still. Start my day

daydreaming. Wish there were more. Honey-skies. Honeywoods.

(And yes, english words makes everything more beautiful.

More painting, more lively)

footsteps. heartbeats. laughter. unspoken lips. breath. wild flowers. future. fog. endlessness. nothing but us. seconds, maybe less. secrets. open minds. love eyes. light. fear. to let go. circles. why's. sunrise. roses. heaven. daylight. butterflies. spring. air. belief. wonders. dreams. love making. beauty. frustration. memories. clouds. to fly - to float - to feel.

En tid av bara tankar och att vandra runt i en cirkel utan utgång. Jag trodde aldrig jag skulle hitta vägen ut igen, trodde aldrig att vintern och de vassa vindarna skulle ta slut. Men jag överlevde vintern, och nu lever jag.

edited by me

Och så plötsligt är den där, utanför fönstret. Årstiden som drar fram mina bästa sidor. Jag blir barnslig, flamsig, hoppig och så genuint lycklig. Det känns helt fantastiskt att vi nu har april, maj, juni, juli, augusti framför. OH.

Kraftfulla spänningar är i luften och jag,
jag är splittrad.

Tappar bort besluten jag tagit, och famlar runt i varför, hur, var och när och allt det där som så ofta hamnar mitt framför näsan på en, istället för där bakom någonstans där det borde vara. Men, jag lär mig, jag lär mig hela tiden. Hur mycket jag än vill, så kan jag kan inte tvinga fram någonting som ramlat över till någonting annat. Men ofta tycker jag det är (ganska) skönt att somna ensam, att jag liksom tycker min lägenhet klär mig, att jag klär den, att vi trivs så bra bara den och jag. Men just när jag fått den insikten, kommer känslan tillbaka. På en sekund. Det handlar väl bara om det där enkla. Beröringen i håret, smeket på magen, och att drunkna i någon annans ögon. Längtar efter att bryta de mönster jag så länge cirkulerat runt i, helt okontrollerad och helt fast.

...Och jag liksom bara vänds ut och in. Tänker att herregud vad jag längtar, längtar till dagen då jag hör stegen i trappan, de ivriga stegen som vill ta sig in, och vara med mig.

Oh.
Kan riktigt känna hur jag flyger fram på cykeln,

med vinden i håret. Sommar, sommar, sommar...

Ibland så känns det verkligen som att jag är gäst i mitt eget liv. Att jag bytt liv med någon annan för typ en vecka eller så och bara väntar på att få komma tillbaka till verkligheten. Det känns liksom inte på riktigt. Och såhär känner jag allt oftare. Jag går liksom runt och känner mig främmande i min egen värld. Jag längtar tillbaks. Jag längtar efter mig själv.

Jag satt där i biosalongen. “Lyckan, kärleken och meningen med livet.” Såg Julia Roberts leta efter sig själv, efter något äkta, efter harmoni, efter att förlåta sig själv. Resa från USA, till Italien, Indien, Bali. Under en stor del av filmen var jag någon annanstans. Reflekterade över mig själv, mitt eget liv, mina val medan händelserna fladdrade förbi framför. Längtade bort, någonstans jag inte visste vart. Inte visste fanns.

Längtan att följa mina drömmar. Efter att våga. Finna modet. Att resa. Och mitt i all iver som väcktes i min kropp, så kom självinsikten och plattade till mig där jag satt, smockade till mig i ansiktet och fick mig att se sanningen. Insåg att jag är så rädd. Skräckslagen.  Visst klarar jag mig bra, men pusselbiten som saknas - finns den här? 

Att inte springa åt andra hållet så fort luften andas möjligheter. Att inte gömma mig bakom. Behöver tappa balansen för ett tag, tills jag är redo att springa fritt igen…

Att försvinna överallt
brukar ge lugn

Det var en helt vanlig natt då jag rastlöst gick upp ur sängen, slängde upp balkongdörren och släppte ut luften ur lungorna - tittade på den stjärnklara natthimlen. Memorerade varje penseldrag. Jag blundade och kunde fortfarande se stjärnorna på sin rätta plats, utföra samma magnifika mönster.

Jag kan inte skriva varken rakt eller rätt. Förändring, att försöka förstå vad som händer. Vill vända kroppen inåt väggen för att känna den trygghet man känner när man ligger mitt emellan. Att ta steg för steg, skapa fotspår, skapa något eget, få patent för sina tankar, tänka från höger till vänster och sen bara stanna till, hoppa så långt det går. Jag skickar sms till någon jag tycker om, som jag vet är på väg någonstans, jag får svaret att hon är framme. Fick samma fråga tillbaka, var är du? Jag svarade att jag inte vet var jag är. Platsen i själva letandet är inte alltid svaret. Man får sina lösa trådar, men sen måste man binda ihop allt själv, det är först då man märker.

Jag hamnade här. I ingenstans. Överallt. Svävande, men ändå helt fast

Jag brukar sitta uppe sent, bara för att jag kan. Bara för att göra livet lite längre. Det är ju trots allt lördag. Entimmesdusch, räkor och vitt vin. Och ensamhet. Imorgon tänkte jag fota APRIL och komma på meningen med mitt liv. Kram då.

Min längtan är enkel
Det är kärlek jag vill känna mest

Glädjen finns överallt, den är så nära. Jag ska bara, jag ska bara flytta mig dit det händer, där tristessen inte får plats, och där pirret i magen får mig att skratta högt.

Jag såg med blyga ögon
Vinet färgade mina läppar
Glaset tömdes
Jag var där

Att veta - är makt
Lär mig allt du kan
Visa mig allt det vackra 
Ge mig ditt då, ditt nu, och ditt sen
För jag vill lära mig mer

Man faller som snöflingan, växer som gräset, växer upp, får färger, lär sig att dansa i vinden och längta efter känslan att falla. Våra öden är dolda, men inte helt. Känslan av att finna något som saknats kommer alltid leda närmare önskningen. Tänk dig känslan att vilja något mest av allt…

om jag dör imorgon är idag det enda jag har.

Så om kosmos och tiden har en plan – är det vad jag kommer att märka - känna mest. Imorgon finns inte – inte än - det är idag jag älskar.

For much of my life, I took my dreams away from myself. I live in a city I really love, my friends and family are near, so I can’t say that my dreams in my life havn’t come true. However, I decided that to dream too big wasn’t very realistic. To focus on those big dreams didn’t pay the rent, or get me to work on time.

My dreams, are not bigger than my life. They are meant for me to go forward and to fulfill them. And to do that, is not selfish. It does not mean we care only for ourselves and no one else. It shows that we love ourselves. I have no idea what my biggest dreams are going to look like in detail; the parts that I do see, the people, ones that I have deep conversations with, that I’m hugging, that I’m laughing with.   That dream, and all that comes with it, is no bigger than I am, and that means, it is within my reach.

Okay so you’re in the race and you get an education and a job and a man and a kid, and you drink and you eat and you make love and then you go to sleep and then wake up and do it again - because you can - and you will - and that’s what’s expected of you and one day they’ll expect it from your kids. Slow down. There is more than this.

Pause.

Something has moved - The world is out of sync. Birds fly backwards and hours pass like seconds and seconds pass like hours. The light fades before the sun leaves. The stars shine before the night falls. I'm here early. You are here late.

But if it’s going backwards, who’s early and who’s late?

There's no reason to have a plan B, because it distracts you from plan A

“Responsibility. That word worked on me until I worked on it, until I looked at it carefully and broke it down into the two words that make its true definition : the ability to respond.”

- (Eat, Love, Pray)

I just love when a door opens,

and you can pass through,

with an open mind.

Vissa dagar är alla bara så otroligt utanför, hur mycket dem än sliter, så är dem inte ens i närheten av att nå mig. Jag behövde tid för mig själv, och jag tog den, stal den.

Jag älskar friheten, att dansa när ingen ser, att dansa när alla ser. Fest är en lockelse som drar i mig om dagarna. Får mig att längta nätterna. Där folk är glada, och umgås med rödvinsläppar och leenden. Att vara bland folk, vara en i mitten, en bland mängden, känna sig omringad, och krama om. Det är bara det, att när folk pratar om framtid, och jag berättar om min, så känner jag åter igen, att jag liksom inte bryr mig. Jag vill inte känna framtid, om sanningen ljuger.

Jag tänker ibland på olika möten. Jag lever med de tankarna, beslut jag tog, för att jag ville ta dem, för att visa andra, för att påminna mig själv. Folk som fick betyda, de som gick förlorade, då framtiden tog det som var. En gång satt jag i sanden några meter från ett stort hav. Det var stjärnklart och varma kinder. Kände att orden som sas från min mun då – var de skönaste, mest ärliga jag någonsin fått ur mig. Vem vill jag ska veta vilka saker jag gömmer? Vem är jag då, att säga att ärlighet betyder mest? Om jag lever i sanning att döma lögnen, att vi lever och hoppas – fortsätter…

Whatever you got.
there is always something you want more

"And then I remembered why I have read and written all of my life.

I remembered how much I ache to write. "We write to retrieve what is lost"

When we write we retrieve parts of ourselves we didn't even know

were lost. Receiving others creative expressions. Open ourselves to a

deeper wisdom."

-Exracts from Oriah Mountain Dreamer