.

Inväntar fina flickor - taco och vinkväll. Woho!

Och så kom jag på, att det inte är så farligt att vara ensam ändå.
Men allt blir mycket mysigare om man delar en flaska vin på två,
och om man pratar till, istället för tänka om.

Sett på nyheterna flera gånger om dagen. Blir så ledsen varje gång. För att det känns så nära. Om jag kunde så skulle jag gråta till andra nyheter med. Sådär varje dag. Men jag väljer att stänga av.  Även de nyheter som det inte rapporteras om.  - men samtidigt. Det finns så många krafter - som en motsats till allt detta. Så många som strävar för något bättre. Småsaker som knappt märks, men som gör skillnad. När inga rapporterar om den godheten visas, måste man öppna ögonen för den själv. Kanske vara den som gör lite gott, och sedan sprida det vidare...

Vill liksom ha allt på en gång. BÅDE OCK. Typ tryggheten och äventyret. Samtidigt. Bland annat; Ha min balkong, vattna mina blommor, mysa med katten, bli en cool mamma i parken med söt unge och snygg man bredvid som jag pratar framtid och drömmar tillsammans med. Men också; Vara obegränsad, resa runt med kameran. nya intryck och fria dagar. Sån  e jag. Sådant här tänker jag på typ VARJE dag. Vad som är mest jag. Äventyret eller tryggheten?

Jag sitter på tåget igen. Åker bort - åker hem - gata upp och gata ner. Från en värld till en annan - men i samma land. Sol - men för kallt för stranden. Hunger - men jag vet inte på vad. Inte särskilt pratglad - men jag pratar mest ändå. Blir stressad av mitt eget beteende. För när allt är fel blir det ändå rätt, och när det är rätt blir det ändå fel. Jag fortsätter att gå i samma mönster, byter vägar ibland och känner rastlösheten växa, men ingen säger till mig vad jag ska göra - och jag vet ju inte själv. Skapar hela tiden förhoppningar - tror på så mycket - som är overkligt och jag blir besviken. Lär mig aldrig. Umgås med mina längevänner - enda känslan just nu som känns rätt. Tryggheten så nära - men hur blir det när jag lämnar - när det enkla åter förvandlas till krav? Det finns en sak jag verkligen vill och längtar - det enda jag vill... är att öppna mina ögon, och på riktigt förstå.

Vaknar med samma tanke. Jag är mer rädd än någonsin. Livet utanför och bredvid tycks leva alltmer, medan det enda som kan få mig riktigt lugn - är närheten - närheten till havet - närheten till dig som bara vilar ögonen på mig. Ligger som på helspänn. Ljuden runt omkring är påträngande och skär rakt in. Min puls slår hotfullt, respektlöst - där så långt ifrån det jag behöver som mest.  "Öppna ögonen - Le- Andas- Ta emot - Våga - Gör - Fortsätt - Le" Kroppen försöker. Hjärnan skickar ut varningssignaler, men hjärtat lyssnar inte. Jag darrar, krymper, längtar hela tiden, nästan varje sekund - efter imorgon - efter något annat än det här. Det är detta jag tänker på när jag slutar att "anstränga" mig. När leendet inte faller på plats och den rätta magkänslan skriker med sin frånvaro. När jag är omringad - men ändå så otroligt ensam. Smekningen på kinden - leendet som försvar - det finns inte och osäkerheten växer till ett stort hål. Något gör att jag alltid hamnar här. Optimisten i mig leder mig alltid hit. Får mig att undra varför någon så lyckligt lottad kan hamna här? Vad finns meningen med det?  Lösningar som inte finns. Samtal som uteblir och hur jag letar efter andetagen mellan svettiga lakan. Hur jag letar efter lugnet medan jag kastas runt runt i en alldeles för vacker värld, för mitt svaga hjärta.  Jag kom ut från kärlek- växte in i livet - lärde mig att lysa - signalera - le. Lärde mig vad som är värt och vad som går bort. Jag är åter igen inne i bubblan - som snart är på väg att spricka - och ensam står jag kvar - med endast mig själv som svar. Vad händer om kärleken som finns - inte längre får plats? Om ytan känns för liten och himlen för stor?  Utan närhet vissnar jag som blomman- utan viskningar i ryggen - faller jag. Men hur går jag vidare - när jag själv blockerar vägen? Hur vinner jag över rastlösheten - när allt jag önskar är lugn?

Allt ser så vackert ut, men det smälter bort så fort jag rör det - eller uttalar det. Tankar som på något sätt alltid är nära, men omöjliga att nå ändå. Pusselbitar som flyger genom luften, som aldrig vill landa och falla på plats. För varje steg jag tar, stängs dörrarna bakom mig, och jag glömmer vart jag är på väg. Glömmer vart jag är.

I let it fall, my heart. And as it fell, you rose to claim it. It was dark and I was over. Until you kissed my lips and you saved me. My hands, they were strong, but my knees were far too weak. To stand in your arms without falling to your feet. But there's a side to you that I never knew. All the things you'd say, they were never true. And the games you'd play, you would always win. But I set fire to the rain. Watched it pour as I touched your face. Well, it burned while I cried 'Cause I heard it screaming out your name. When laying with you I could stay there. Close my eyes, feel you here forever. You and me together, nothing is better.

Adele - set fire to the rain. Lyssna HÄR

Det här är en sådan där dag som man vet redan från det att man vaknar, knappast kommer bli en dag som går till historien. Kaos kaos kaos blir min sammanfattning. Dags att blicka framåt nu. Semestern går nästan att ta på nu, och havet känns nära om man blundar. Håll ut, snart är jag där!

Det är synd att säga att jag är inne i en ful-period, det klingar så negativt, däremot känner jag mig väldigt osnygg. Trött på garderoben, trött på mitt hår, trött på miljön runt omkring. Så vad passar väl bättre än lite inspiration? HÄR hittar ni hennes blogg.

Hur oförskämt snygg är inte denna tjej? Hennes blogg hittar du HÄR.