up's n' down's


Tappar bort besluten jag tagit, och famlar runt i varför, hur, var och när och allt det där som så ofta hamnar mitt framför näsan på en, istället för där bakom någonstans där det borde vara. Men, jag lär mig, jag lär mig hela tiden. Hur mycket jag än vill, så kan jag kan inte tvinga fram någonting som ramlat över till någonting annat. Men ofta tycker jag det är (ganska) skönt att somna ensam, att jag liksom tycker min lägenhet klär mig, att jag klär den, att vi trivs så bra bara den och jag. Men just när jag fått den insikten, kommer känslan tillbaka. På en sekund. Det handlar väl bara om det där enkla. Beröringen i håret, smeket på magen, och att drunkna i någon annans ögon. Längtar efter att bryta de mönster jag så länge cirkulerat runt i, helt okontrollerad och helt fast.




Den där känslan.


...Och jag liksom bara vänds ut och in. Tänker att herregud vad jag längtar, längtar till dagen då jag hör stegen i trappan, de ivriga stegen som vill ta sig in, och vara med mig.

 


främmande i min egen värld.

Ibland så känns det verkligen som att jag är gäst i mitt eget liv. Att jag bytt liv med någon annan för typ en vecka eller så och bara väntar på att få komma tillbaka till verkligheten. Det känns liksom inte på riktigt. Och såhär känner jag allt oftare. Jag går liksom runt och känner mig främmande i min egen värld. Jag längtar tillbaks. Jag längtar efter mig själv.


chanser.

Jag satt där i biosalongen. “Lyckan, kärleken och meningen med livet.” Såg Julia Roberts leta efter sig själv, efter något äkta, efter harmoni, efter att förlåta sig själv. Resa från USA, till Italien, Indien, Bali. Under en stor del av filmen var jag någon annanstans. Reflekterade över mig själv, mitt eget liv, mina val medan händelserna fladdrade förbi framför. Längtade bort, någonstans jag inte visste vart. Inte visste fanns.

Längtan att följa mina drömmar. Efter att våga. Finna modet. Att resa. Och mitt i all iver som väcktes i min kropp, så kom självinsikten och plattade till mig där jag satt, smockade till mig i ansiktet och fick mig att se sanningen. Insåg att jag är så rädd. Skräckslagen.  Visst klarar jag mig bra, men pusselbiten som saknas - finns den här? 

Att inte springa åt andra hållet så fort luften andas möjligheter. Att inte gömma mig bakom. Behöver tappa balansen för ett tag, tills jag är redo att springa fritt igen…

 


svävande - men ändå helt fast

Att försvinna överallt
brukar ge lugn


Det var en helt vanlig natt då jag rastlöst gick upp ur sängen, slängde upp balkongdörren och släppte ut luften ur lungorna - tittade på den stjärnklara natthimlen. Memorerade varje penseldrag. Jag blundade och kunde fortfarande se stjärnorna på sin rätta plats, utföra samma magnifika mönster.

Jag kan inte skriva varken rakt eller rätt. Förändring, att försöka förstå vad som händer. Vill vända kroppen inåt väggen för att känna den trygghet man känner när man ligger mitt emellan. Att ta steg för steg, skapa fotspår, skapa något eget, få patent för sina tankar, tänka från höger till vänster och sen bara stanna till, hoppa så långt det går. Jag skickar sms till någon jag tycker om, som jag vet är på väg någonstans, jag får svaret att hon är framme. Fick samma fråga tillbaka, var är du? Jag svarade att jag inte vet var jag är. Platsen i själva letandet är inte alltid svaret. Man får sina lösa trådar, men sen måste man binda ihop allt själv, det är först då man märker.

Jag hamnade här. I ingenstans. Överallt. Svävande, men ändå helt fast


RSS 2.0