open up.

När jag inte vet vad jag ska säga, då börjar jag alltid att skriva dagbok. Det är nämligen livsfarligt för mig att inte skriva vad jag gör och känner - för jag glömmer bort - och vem vill egentligen glömma bort sina minnen?

Det finns många steg jag måste ta
 och jag tror att mitt första steg är att våga sätta ord på det som känns. Jag är rädd för det tomma, att inte känna något alls. Men att tömma är inte sorgligt. Det blir rent efteråt, det är som att flytta, det är nyttigt.

Ibland måste jag bara skriva nonsens för att nå kärnan. Måste berätta för att veta. Mumla för att förstå. Det som känns när något går för fort, när jag springer rakt in igenom och ut ur. Varför jag inte vågar vänta in - och hur jag egentligen vill att det ska kännas. Det kanske är sant att vi inte kan förutse, att det inte går räkna ut, det man kallar för risk. Men det finns ingen gräns. Här är risken - bara jag. Vill lära mig att inte alltid se mitt skrivande som poetiskt, utan som något hjälpande - dygnen går fortare än någonsin, och behovet av att sätta ord på känslan ökar och ökar. Och frågorna fortsätter. Vem är man om man inte har besökt London, Milano, och Barcelona? Och vem är man om man väljer att inte göra det? Jag vill lära mig historia genom att uppleva den, jag vill se och känna så mycket mer.

Jag har låtit mina fantasier ta över. Nu måste jag klä av mig. Öppna upp helt - släppa in.



Kommentarer
Postat av: Helen

Mumla för att förstå...jag vet vad du menar. Och jag känner det du säger, med att vilja komma till kärnan med allt. Det är nog det som är drivkraften, och resan. PUSS!

2011-09-06 @ 22:38:57
URL: http://inwardsun.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0