.

När jag hängt med mig själv lite för länge och tankarna börjat leva sitt eget lilla liv, då får jag en känsla av att jag måste sätta ned foten och ta tag i mig själv. Det är så lätt att sjunka in i sig själv och inte se omvärlden som den verkligen är. Ibland behöver man dagar då man slötittar på TV, surfar runt, och känner sig allmänt oengagerad på jobbet. Ibland är det okej, men för många sådana dagar kan nog bli farligt i längden. Man märker ingenting till en början, men efter ett par veckor så känner man hur tystnaden och tomheten liksom kryper i kroppen. Världen känns inte längre levande, inte alls så spännande som det liv man egentligen längtar efter. Man tänker omedvetet hela tiden. Tänker så mycket att det påverkar själva upplevelsen. Och att bli medveten om det, är ett sätt att inse att man inte lever nu, utan ständigt går omkring okoncentrerad och inte upplever omgivningen med den klarhet och enkelhet som man egentligen borde göra.

Alltid när jag ser något vackert, eller känner något extra starkt, så tanker jag direkt att stunden måste fotograferas. Jag tanker så mycket på vad jag vill göra med bilden, att jag glömmer bort att vara närvarande, att uppleva. Jag låter det passera – medan jag tänker – tänker vidare...