.

If I'd been close, I could reach the things to use, and know just what to do

Jag har varit alldeles fängslad, insnärjd, tillbakahållen, sett hinder, blundat för möjligheterna och flutit med, låtit det bli som det blir men med en ångest som pressat mig under ytan. Jag slutade drömma, var feg, rädd och gick ständigt och väntade på att det skulle börja. På riktigt. Livet. Samma cirkel, samma spår, kunde inte se, inte uppskatta små ting. 

Jag trodde nog aldrig att det skulle vara så svårt att börja förstå vem man är, vad man gillar, vad man vill. Att acceptera att saker ibland blir fel, att man ibland gör sådant som är helt oförståeligt, att man ändras, att det är okej.
Vissa dagar känns det som att jag inte kommit någonstans.

Men jag bara måste balansera på gränsen, med foten lite utanför, svävande i luften, för att kunna le, för att ögonen ska lysa på det där sättet, för att jag ska kunna känna den där entusiasmen, drivet, glädjen. Satsa på sånt som är kul, va mer spontan, stressa ner, chilla mer, snälla följ med, kom på fest, boka nu, bestäm åt mig, så bestämmer jag åt dig nästa gång. Det är bra med råd, vägledning och puschknappar hit och dit, men någonstans där så blev jag bara stressad, försökte lyssna till allt och alla och glömde bort mig själv och vad jag ville. Så... Vad vill jag? Åter igen, vad vill jag?

 Små steg. Går framåt...

Och så fort sommaren tackar för sig så blir jag helt manisk vad gäller inredning.
Och vad passar då som bäst? Jo att inspireras av snygga möbler och vacker konst på Lauritz.

As long as we are clear about what we seek,
it shouldn't be hard to find it.

När jag inte vet vad jag ska säga, då börjar jag alltid att skriva dagbok. Det är nämligen livsfarligt för mig att inte skriva vad jag gör och känner - för jag glömmer bort - och vem vill egentligen glömma bort sina minnen?

Det finns många steg jag måste ta
 och jag tror att mitt första steg är att våga sätta ord på det som känns. Jag är rädd för det tomma, att inte känna något alls. Men att tömma är inte sorgligt. Det blir rent efteråt, det är som att flytta, det är nyttigt.

Ibland måste jag bara skriva nonsens för att nå kärnan. Måste berätta för att veta. Mumla för att förstå. Det som känns när något går för fort, när jag springer rakt in igenom och ut ur. Varför jag inte vågar vänta in - och hur jag egentligen vill att det ska kännas. Det kanske är sant att vi inte kan förutse, att det inte går räkna ut, det man kallar för risk. Men det finns ingen gräns. Här är risken - bara jag. Vill lära mig att inte alltid se mitt skrivande som poetiskt, utan som något hjälpande - dygnen går fortare än någonsin, och behovet av att sätta ord på känslan ökar och ökar. Och frågorna fortsätter. Vem är man om man inte har besökt London, Milano, och Barcelona? Och vem är man om man väljer att inte göra det? Jag vill lära mig historia genom att uppleva den, jag vill se och känna så mycket mer.

Jag har låtit mina fantasier ta över. Nu måste jag klä av mig. Öppna upp helt - släppa in.

Hej då Stockholm! Nu blir det Småland sista helgen på semestern. Sommaren gick så fort, jag förstår inte? Jaja, vi ses snart igen. PUSS!

Och ibland måste man bara få gråta ut
- släppa allt - för att börja om.

När jag vaknar på morgonen har jag ibland glömt vilket år och vilket liv jag befinner mig i. Jag blir tänkig och orolig, och när jag blir det, blir jag oftast det för att det finns utrymme och för att jag kan. Jag har tid till tårar. Bor man i ett rikt land kan man unna sig lite ångest då och då. Ibland påminns jag om att det verkligen är på det viset, att det är så min verklighet ser ut. Alla mina problem känns fruktansvärt riktiga och viktiga men är oftast inte större än så. Ett av mina allra största problem är att välja mellan tusen olika möjligheter. Jag försöker - vissa saker skriver man om. Vissa saker pratar man om. Men när inga av alternativen känns riktigt rätt, då saker håller på att falla i bitar inuti. Jag försöker komma på hur min verklighet smakar. Jag försöker förstå mig själv och mitt liv. En sekund av klarhet. Diffusa moln. Just nu behöver jag verkligen veta vart jag är på väg någonstans. Jag behöver skapa mig en ny verklighet - något annat än det som känns varje dag solen inte skiner. När jag tänker på en speciell person blir jag trygg och förvirrad i exakt samma sekund. Glad och ledsen. Vissa dagar känns det som att luften går rakt ur mig, andra dagar känns ingenting. En tredje dag jagar lyckan ifatt mig. Skrattar mig svag tillsammans med någon annan. Ibland hänger jag i lägenheten och liksom stirrar tomt mot fotografierna på väggen. Stirrar i taket - och bara väntar. Nu har jag tänkt. Tänkt i dagar, och ibland nätter. Jag måste kasta mig ut även om det kanske varken blir bättre eller sämre. Det kommer iallafall att bli någonting annat, en förändring som måste ske. Val måste göras och situationer måste skakas om. Ibland känns det som att man inte har något val. Ibland är det livet som gör valet åt en genom att enbart komma emellan så där som livet allt som oftast gör. Kanske är det meningen att det ska kännas så när man befinner sig mellan här och där, gammalt och nytt, tryggt och främmande. Kanske är det så.

Ikväll blir det kräftor, vin, vitlöksbröd, brie ost m.m hemma hos mig. Mmm!!

Slowly I turn to see your face.
I see you with my eyes closed.
I watch your movements - waiting for more.
So distant - so close.
Our eyes- our beautiful eyes.
I'm outside - you're inside.

What if... We are always meant to be

always meant to be - apart.

Inväntar fina flickor - taco och vinkväll. Woho!

Och så kom jag på, att det inte är så farligt att vara ensam ändå.
Men allt blir mycket mysigare om man delar en flaska vin på två,
och om man pratar till, istället för tänka om.