Städar upp tillvaron lite & flyttar. Ni hittar mig här:

Just nu känns det som att jag sitter inne på tusen känslor. Känslor som yr omkring i hela kroppen, som gör mig helt matt. Jag skulle kunna lägga mig raklång på golvet och titta i taket i flera timmar utan att känna någon skillnad. Ungefär så. Matt, orkeslös och less, och på ett sätt väldigt ledsen. På något sätt så känns det som att alla känslor stannat där inne, för att jag inte haft någon att lägga dem på. När man bor själv, har man bara sig själv i sådana här stunder. Att ha en katt att mysa med, en vän i mobilen, en mamma för långt bort. Jag försöker bara göra allt rätt - få saker att synka, men på något sätt räcker det inte till. Människor vill alltid har mer - JAG vill alltid ha mer. Behöver avreagera mig med något, för någon, men för vem och hur? Behöver skrika och andas på samma gång. Ahhhh!

Behöver ta tag i denna blogg, men idag är det måndag och på måndagar gör man ingenting, tydligen. Om tre veckor är det jul och Småland väntar. Familj och längevänner. Kan inte beskriva hur mycket jag saknar dem! Ska bli fantastiskt att se deras glittrande leenden igen. OH. puss.

Livet mellan jobb och jobb? Just nu handlar det mest om jobb och att sedan mysa ner sig totalt med en mysig Maximus på magen och en varm chai-latte. Enkelt så. Slänger upp en bild på min fanstastiska brorsdotter.

På kvällarna andas jag ut på riktigt. Känner efter. Tänker efter. Slappnar av. Saker pulserar, det outtalade hörs som mest. Det är precis lika outtalat som att vi kommer att somna skedandes i hans säng morgon. På morgonen kysser han mig på pannan när vi skiljs åt. Ett outtalat löfte om att höras när vi hörs och synas när vi ses. Och jag vänder mig om i sängen och längtar till nästa gång. Så ler han sådär och tittar på mig som om han säger något som han egentligen inte får, vill, kan säga. Det är som att både veta och inte veta en hel sanning. Kan bara inte sortera det rätt.

De senaste åren har passerat medan jag har sett på.. oförmögen att agera, i ständig väntan på att det ska hända av sig självt. Tiden går, man kan inte stoppa den och man kan inte skynda på den heller. Känslan känns ungefär som första gången man vaknar upp från en dröm, en tanke - man vaknar upp och minns vad man drömt. Man minns inte sanningen, inte lögnen, eller något där emellan. En färglös, suddig och förvriden bild. Formbar, nära och drömskt. Att inte veta vad man ska känna, att inte försöka försöka och att känna hur det är att inte känna. Livet, känslorna, och närheten - alltid hinner ni ikapp mig.

"That which we want to change, we want to get rid of.”

James Hillman

Ikväll längtar jag massor, efter den där andra halvan.
Vill att pusselbitarna ska falla på plats.

Stressreaktioner både inne och ute. Måste våga lyssna inåt och säga ifrån, känna efter vilka förutsättningar som finns och göra det bästa, det bästa i stunden leder oftast framåt. Fallit in i vardagen så mycket att jag till och med längtar till soffan, att få komma hem, tända ljus och göra ingenting. Men när jag gör så, så undrar jag varför jag inte gör någonting. Tänker på saker jag går miste om, att jag inte lever ut fullt så mycket som jag kan. Och genom att inte göra det, blir jag som hamstern i hjulet, jagandes efter prestation, kickar och pressen av att göra det yttersta. Att bo i tryggheten - att lära sig bo i ovissheten - att våga lita på - att det är okej att sakta ner när stressen där ute, smiter in och gör så att det svämmar över. Jag måste börja lita mer på mig själv, att det som känns, är det som är.

The real world doesn't start when you leave high school or get a job. You have been in the real world your whole life. So go live it.