.

Pics: Xim Izquierdo

Pics: Dripbook etc.

- Bli en skicklig bildbehandlare. På din egen fritid kan du lära dig arbeta med dina foton på samma sätt som professionella fotografer. Kursens mål är att du ska kunna bildbehandla med programmet Photoshop och förbättra dina egna foton med hög kvalitet och noggrannhet.


Kursen börjar idag, slut i oktober. Yeho! Jag är laddad!

Well, I refuse to go deeper. I choose to go blind.
This trouble just shouldn't be mine.
But it´s confusing my excistence.
It is intruding my mind.
I guess this trouble - is also mine

The best in me
Look at us and try to see
look at me
I´m your love and misery

The best in you
I understand what you can do
understand me
I´m your love and misery

You may go
It´s okey restless as you are
Rest with me
I´m your love and misery

This is true
I am fragile just like you
You and me
We are love and misery

by Tobias Froberg

David Downton

Changing of the Seasons

He falls asleep on her chest
the best sleep he´d ever met
nevertheless he dreams of some stranger´s caress
so he awakes and he knows
maybe someone else is supposed
to meet his hazy anticipating eyes

he draws the curtains aside
unfolding the first morning light
he glances at his disenchanted life

restlessness is me, you see
it´s hard to be safe
it´s difficult to be happy

it´s the changing of the seasons
he says ”I need them”
I guess I’m too Scandinavian
the relief of spring
intoxication of summer rain
the clearness of fall
how winter makes me reconsider it all

restlessness is me, you see
it´s hard to be safe
it´s difficult to be happy

and then she awakes
reaches for the embrace
he decides not
to worry about seasons again

Based on the book, The Time Traveler’s Wife. A genuine love story. Clare has been in love with Henry her entire life, even though she never knows when they will be separated: Henry is a time traveler - live his life on a shifting timeline, skipping back and forth through his lifespan with no control. Despite the fact that Henry’s travels force them apart with no warning, Clare desperately tries to build a life with her one true love.

Pics: me

"I am an excitable person who only understands life lyrically, musically, in whom feelings are much stronger as reason. I am so thirsty for the marvelous that only the marvelous has power over me. Anything I can not transform into something marvelous, I let go. Reality doesn't impress me. I only believe in intoxication and when ordinary life shackles me, I escape, one way or another. No more walls."

Anaïs Nin

Vet du, att jag hade en gång en stad, mina egna gator. Någon gång…jag minns, men nu bara dammiga bilder. Motorvägen är tung och lång av drömmar. Den ligger där tyst och blöt och bilen suger i sig mil efter mil. Långsamma gråa drömmar. Öppnar ögonen. Himlen är röd. Träden svarta. Måste köra fortare, komma ikapp solen.

Tusen berättelser utan slut , men varje leder till något - något utan namn, något som inte finns. Du vet redan att du inte vet…och att du aldrig kommer att kunna begripa. Varför skulle du? Varför skulle jag? Förlåt, förlåt, det man inte vet, vet man inte. Dagen försvinner snabbt och jag vet att du måste gå, men jag undrar om du vet att jag hade en gång en stad, mina egna gator, mitt eget folk, mitt påhittade språk. Det förflutna passerar aldrig, det bara flyter – tränger in, medan vi rör oss. Jag märker det inte, men det känns, och ibland när jag vänder huvudet snabbt och kisar med blicken, då tror jag på riktigt att jag ser. En gång i min drömmande värld stannade klockan. Och för att nämna några saker som var jag:

Jag var stolt över mig själv. Jag lyssnade på det som kändes inuti, började skriva och gjorde långa berättelser, även dom utan slut, åter igen varför slut? Böcker med abrupta slut är aldrig tillräckliga. Jag vände bladet och skapade kapitel efter kapitel. Jag svarade i telefon ofrivilligt – blundade när numren krupit in tillräckligt långt. Jag träffade aldrig riktig elaka människor för jag hann alltid ducka.

Jag mådde bra i tystnaden, men blev för lättpåverkad och tystnade själv, lät det osynliga färga ner mig, upplevde det sarkastiska men förstod aldrig hela meningen, så jag började med korta ord istället. Jag simmade i min egna lilla värld och jag flirtade omedvetet, alltid i smyg, men charmen flöt fram med medvetna simtag, och utan att riktigt testa alla gränser så lyckades jag alltid kamma hem ett vackert öga att fullkomligt sjunka in i – känna dess puls – dess andetag. Jag var hemskt rastlös i vissa perioder och då sänkte jag musiken –blev beskviken då rastlösheten inte fanns i någon annan, och det vackra ögat var redan ersatt med ett annat och jag kunde inte längre se, vad jag ville se – vad jag visste fanns.

Jag var riktigt snygg blandat med en lätt touch av trötthet, alltid en liten punkt i blicken som sviktade mellan kärlek och sömn. Mina drömmar speglade min vardag - blev genast misstänksam, kan det vara så enkelt? Jag sökte lösningar, utan att egentligen tro på att de skulle finnas gömda någonstans, ändå blev jag inspirerad och tolkade drömmen som ett stort leende – men det som störde mig var att läpparna visade osäkerhet, det såg både du och jag, och vad gör man, jag var aldrig tillräckligt stark att sudda bort tanken.

Jag accepterade situationen. Jag skrattade åt min spontanitet – är någon som jag precis nu, kanske finns det rent av en youtubevideo med mitt ego berättat av någon annan. Kanske. Jag insåg ibland att jag blev lurad och litade på fel personer. Lärde mig att det är egentligen de som lär mig – inte tvärtom. Jag hörde någon uttala ordet naiv med en speciell dialekt som gjorde att jag tog till mig ordet. 'Dina fiender är närmre än du tror' sa rösten med ett hånflin flätat i bakgrunden, jag blev rädd.

Rädslan pulserade längs mina bara ben, och det var som att den stannade där, tog sig aldrig upp hela vägen, och nu tänker jag åter igen på mina gator, och mitt folk. Jag var svag för dem, knäna vikte sig och ibland kunde jag följa stjärnmönstren på himlen och prata med luften precis som att den vore min bästa vän. Jag pekade på konstiga saker, som ett litet barn. Jag frågade vad är det, varför är det så. Men mina muskler samarbetade inte som jag minns dem, när flickan bakom mig gick sakta, sakta sekunden innan bussen skulle gå, och jag sprang som en galen för att vänta till nästa buss skulle vara som ett slag rakt in i ömmaste punkten…

Jag ville säga mer än vad som sas, men någonstans där ute - gick jag vilse...

- emma

Pic: Jesper Zocco

Pics: Abbey Lee