.

Sommaren kommer alltid smygandes. Den slår alltid ut som om det vore första gången, alltid - och vi älskar den på nytt varje gång. Livet är inte så allvarligt som jag en gång trodde. Bara en enda stor möjlighet att få uppleva. Så jag vet inte varför jag skräms så, av allt det som är meningen. Jag känner det tätt intill mig, känslan är så sugande intensiv. Det jag åtrår, det finns så nära. Jag har alltid gett människor utrymme att ta initiativ, att låta dem växa. Och visst expanderar dem. Bortom all kontroll. Någon sa, att jag älskade för intensivt, att jag sträckte mig för långt. Men nya, främmande vindar kommer att komma, och jag kommer att andas med dem. Jag lovar, även du skulle förtrollas - om du bara kunde se, se det som jag ser. Jag, vi, du, är födda som illusionister, vi vilseleder sanningen, vi lurar den så långt bort att den inte hittar hem igen. Men allt blir så mycket lättare - då man intalar sig själv att man aldrig fick chansen - än att erkänna att man hade den, utan att våga.