.

Tillåt allt att få finnas.. och låt det sedan passera...

Jag förstår inte vad jag är rädd för, eftersom steget över gränsen inte är längre än de andra steg jag tidigare tagit. Min känslighet förstärks av rädslan. Jag vill egentligen inte uttala känslorna, inte ens forma dem till tankar. Vi är...Vi har...

Jag ångrar att jag öppnade och smet in. Tände eldar i tron om att jag hade hittat rätt känsla. Pärlor som gick förlorade. Om min syn nu går förlorad i mörkret, och ingen annan än du kommer sakna det som en gång varit jag. Dessa känseltrådar var allt jag hade att följa. Nu hittar jag inte ut.

Men man behöver aldrig be om ursäkt för att man är mänsklig. Just de orden fick jag till mig. Säg aldrig förlåt,
för att du känner. Sanningen är lättare att förlåta än lögnen.

Nu går jag rakt fram för att inte gå vilse. Kan hända att jag inte känner igen det uppenbara, det som är sant. Det fullständiga försvinner - spår finns kvar, jag halkar på samma våta stenar om och om igen. Borde vila i det som närmar sig. Kaos och förvirring. Allt där emellan, alla frekvenser jag söker och flödet jag längtar efter, finns i oss redan. Behöver inte se allt för att beröras, behöver inte förstå allt för att växa...Att älska sig själv genom någon annan är fel, så jag säger nu - jag älskar dig - genom min egen kärlek.

"Jag vet inte hur jag ska ge dig mina hemligheter, utan att avslöja dem"