.

När jag vaknar på morgonen har jag ibland glömt vilket år och vilket liv jag befinner mig i. Jag blir tänkig och orolig, och när jag blir det, blir jag oftast det för att det finns utrymme och för att jag kan. Jag har tid till tårar. Bor man i ett rikt land kan man unna sig lite ångest då och då. Ibland påminns jag om att det verkligen är på det viset, att det är så min verklighet ser ut. Alla mina problem känns fruktansvärt riktiga och viktiga men är oftast inte större än så. Ett av mina allra största problem är att välja mellan tusen olika möjligheter. Jag försöker - vissa saker skriver man om. Vissa saker pratar man om. Men när inga av alternativen känns riktigt rätt, då saker håller på att falla i bitar inuti. Jag försöker komma på hur min verklighet smakar. Jag försöker förstå mig själv och mitt liv. En sekund av klarhet. Diffusa moln. Just nu behöver jag verkligen veta vart jag är på väg någonstans. Jag behöver skapa mig en ny verklighet - något annat än det som känns varje dag solen inte skiner. När jag tänker på en speciell person blir jag trygg och förvirrad i exakt samma sekund. Glad och ledsen. Vissa dagar känns det som att luften går rakt ur mig, andra dagar känns ingenting. En tredje dag jagar lyckan ifatt mig. Skrattar mig svag tillsammans med någon annan. Ibland hänger jag i lägenheten och liksom stirrar tomt mot fotografierna på väggen. Stirrar i taket - och bara väntar. Nu har jag tänkt. Tänkt i dagar, och ibland nätter. Jag måste kasta mig ut även om det kanske varken blir bättre eller sämre. Det kommer iallafall att bli någonting annat, en förändring som måste ske. Val måste göras och situationer måste skakas om. Ibland känns det som att man inte har något val. Ibland är det livet som gör valet åt en genom att enbart komma emellan så där som livet allt som oftast gör. Kanske är det meningen att det ska kännas så när man befinner sig mellan här och där, gammalt och nytt, tryggt och främmande. Kanske är det så.