.

Jag har varit alldeles fängslad, insnärjd, tillbakahållen, sett hinder, blundat för möjligheterna och flutit med, låtit det bli som det blir men med en ångest som pressat mig under ytan. Jag slutade drömma, var feg, rädd och gick ständigt och väntade på att det skulle börja. På riktigt. Livet. Samma cirkel, samma spår, kunde inte se, inte uppskatta små ting. 

Jag trodde nog aldrig att det skulle vara så svårt att börja förstå vem man är, vad man gillar, vad man vill. Att acceptera att saker ibland blir fel, att man ibland gör sådant som är helt oförståeligt, att man ändras, att det är okej.
Vissa dagar känns det som att jag inte kommit någonstans.

Men jag bara måste balansera på gränsen, med foten lite utanför, svävande i luften, för att kunna le, för att ögonen ska lysa på det där sättet, för att jag ska kunna känna den där entusiasmen, drivet, glädjen. Satsa på sånt som är kul, va mer spontan, stressa ner, chilla mer, snälla följ med, kom på fest, boka nu, bestäm åt mig, så bestämmer jag åt dig nästa gång. Det är bra med råd, vägledning och puschknappar hit och dit, men någonstans där så blev jag bara stressad, försökte lyssna till allt och alla och glömde bort mig själv och vad jag ville. Så... Vad vill jag? Åter igen, vad vill jag?

 Små steg. Går framåt...