.

Vaknar med samma tanke. Jag är mer rädd än någonsin. Livet utanför och bredvid tycks leva alltmer, medan det enda som kan få mig riktigt lugn - är närheten - närheten till havet - närheten till dig som bara vilar ögonen på mig. Ligger som på helspänn. Ljuden runt omkring är påträngande och skär rakt in. Min puls slår hotfullt, respektlöst - där så långt ifrån det jag behöver som mest.  "Öppna ögonen - Le- Andas- Ta emot - Våga - Gör - Fortsätt - Le" Kroppen försöker. Hjärnan skickar ut varningssignaler, men hjärtat lyssnar inte. Jag darrar, krymper, längtar hela tiden, nästan varje sekund - efter imorgon - efter något annat än det här. Det är detta jag tänker på när jag slutar att "anstränga" mig. När leendet inte faller på plats och den rätta magkänslan skriker med sin frånvaro. När jag är omringad - men ändå så otroligt ensam. Smekningen på kinden - leendet som försvar - det finns inte och osäkerheten växer till ett stort hål. Något gör att jag alltid hamnar här. Optimisten i mig leder mig alltid hit. Får mig att undra varför någon så lyckligt lottad kan hamna här? Vad finns meningen med det?  Lösningar som inte finns. Samtal som uteblir och hur jag letar efter andetagen mellan svettiga lakan. Hur jag letar efter lugnet medan jag kastas runt runt i en alldeles för vacker värld, för mitt svaga hjärta.  Jag kom ut från kärlek- växte in i livet - lärde mig att lysa - signalera - le. Lärde mig vad som är värt och vad som går bort. Jag är åter igen inne i bubblan - som snart är på väg att spricka - och ensam står jag kvar - med endast mig själv som svar. Vad händer om kärleken som finns - inte längre får plats? Om ytan känns för liten och himlen för stor?  Utan närhet vissnar jag som blomman- utan viskningar i ryggen - faller jag. Men hur går jag vidare - när jag själv blockerar vägen? Hur vinner jag över rastlösheten - när allt jag önskar är lugn?