.

Jag sitter på tåget igen. Åker bort - åker hem - gata upp och gata ner. Från en värld till en annan - men i samma land. Sol - men för kallt för stranden. Hunger - men jag vet inte på vad. Inte särskilt pratglad - men jag pratar mest ändå. Blir stressad av mitt eget beteende. För när allt är fel blir det ändå rätt, och när det är rätt blir det ändå fel. Jag fortsätter att gå i samma mönster, byter vägar ibland och känner rastlösheten växa, men ingen säger till mig vad jag ska göra - och jag vet ju inte själv. Skapar hela tiden förhoppningar - tror på så mycket - som är overkligt och jag blir besviken. Lär mig aldrig. Umgås med mina längevänner - enda känslan just nu som känns rätt. Tryggheten så nära - men hur blir det när jag lämnar - när det enkla åter förvandlas till krav? Det finns en sak jag verkligen vill och längtar - det enda jag vill... är att öppna mina ögon, och på riktigt förstå.