.

Att förstå tillvaron är mycket en fråga om att stanna upp och se sig omkring.

Jag skulle kunna skriva att jag inte direkt är mig själv just nu, fast det är ju inte riktigt sant. Jag är ju inte någon annan. Istället vill jag nog säga att jag nog inte är den bästa versionen av mig själv för tillfället. Jag är inte mitt bästaste jag, kan man saga så? Åtminstone inte den jag gillar bäst.

Jag är inne i en dålig ‘blogg-fas’. Har inte något att skylla på direkt, men jag är inloggad ett par gånger om dagen, skriver några tankar som känns, suddar bort och loggar ut. Men jag tänker på dig, ibland. Jag memorerar citat och tänker tankar som jag egentligen skulle vilja dela med mig av. Men det känns som om bloggen suckar, andas tungt. Känns som att hösten fått mer ångestladdade ord att smyga sig in i meningarna. Kanske vill bloggen bara veta hur jag mår. Jag åker under regnbågar med förhoppningar om att någonting ska förändras, där på andra sidan. Det finns något att vara tacksam för varje dag, och att tänka så, kommer man sakta framåt. Jag har någon mysig att kramas med när längtan växer sig stor. Blandade känslor som gör att jag inte vet om jag skrattar eller gråter. Antagligen för att dem ligger så nära varann. Försöker att fokusera framåt, utan att falla in i gamla mönster. Blickar bakåt ibland, men går framåt samtidigt...