.

Jag satt där i biosalongen. “Lyckan, kärleken och meningen med livet.” Såg Julia Roberts leta efter sig själv, efter något äkta, efter harmoni, efter att förlåta sig själv. Resa från USA, till Italien, Indien, Bali. Under en stor del av filmen var jag någon annanstans. Reflekterade över mig själv, mitt eget liv, mina val medan händelserna fladdrade förbi framför. Längtade bort, någonstans jag inte visste vart. Inte visste fanns.

Längtan att följa mina drömmar. Efter att våga. Finna modet. Att resa. Och mitt i all iver som väcktes i min kropp, så kom självinsikten och plattade till mig där jag satt, smockade till mig i ansiktet och fick mig att se sanningen. Insåg att jag är så rädd. Skräckslagen.  Visst klarar jag mig bra, men pusselbiten som saknas - finns den här? 

Att inte springa åt andra hållet så fort luften andas möjligheter. Att inte gömma mig bakom. Behöver tappa balansen för ett tag, tills jag är redo att springa fritt igen…